Historia

Sibbarps Fiskareförening u.p.a. bildas

Sumphamnen, Sumpehamnen, Sumpan eller Sumpen. Hamnen som ligger många varmt om hjärtat är belägen strax norr om brofästet. Många är de som från Lernacken blickat ut över Öresund och Öresundsbron, och som även fäst blicken på den färgglada ansamlingen av fiskehoddor och bryggan med fiskebåtar norr om bron.Vem är det som huserar på sundets första parkett med utsikt över både bro och vårt grannland, och hur kom de dit? Svaret låter sig inte dröja, det här är Sibbarps Fiskareförening u.p.a. En förening med gamla anor på nygammal mark.

Fiskareföreningen bildades under Andra Världskrigets bistra dagar, närmare bestämt 1941. I de kärva tiderna rådde arbetslöshet och ransonering. Maten var ingen självklarhet, men den fanns att hämta i sundet. Det var sillen som hägrade. Den gick dessutom även att sälja till ett dyrt pris. Men för att kunna fiska behövde man bränsle, olja, material till fiskeredskapen etc. Sådant fick man bara om man var med i en fiskareförening.

I fiskeläget Limhamn huserade Limhamns fiskareförening sedan 1888. Flera av föreningens medlemmar fiskade redan vid Sumpen under krigsåren. Emellertid rådde det ett strängt, kristet ideal i föreningen. De förbjöd t ex fiske under helgerna, men i de bistra tiderna behövde man även mätta munnarna på helgerna. Så flera struntade i förbudet och blev därför uteslutna. Tillsammans med binäringsfiskare bildade man Sibbarps Fiskareförening.

Sumphamnen kommer till

Sumphamnen blev en livlig plats. Föreningens hoddor anlades på samma plats där vi ser dagens, alltså längst ut i vikens norra del. Man kan säga att föreningen valde nygammal mark för sin verksamhet. I takt med att Limhamns kalkbrott tömdes på kalk, som bildats för 65 miljoner år sedan, byggdes kustremsan ut. Kalkindustrin brottades med var man skulle göra av restprodukterna från kalkindustrin. Last efter last med kalksten och flinta lades på strandängarna, och snart såg Sibbarp, öster om Strandgatan, dagens ljus. Hoddorna uppfördes på jungfrulig mark, men på ett material som är flera miljoner år gammalt.

Den forna kusten var var ett minne blott. En gång löpte kusten längs med den forntida Järavallen. Vallen bildades under Litornahavets maximum för ungefär 7000 år sedan. Då spolade havet upp stenar, flinta och grus och skapade en skyddande vall för de sista stenåldersjägarna som ägnade sig åt fiske i sundet. Järavallen löpte ungefär längs med dagens Strandgatan. Men kalkindustrin fyllde inte ut hela området. Kvar blev en liten vik mellan Sibbarp och Lernacken. Varför blev det så?

Anledningen står att finna i att just detta lilla område ägdes av Lunds domkyrka. Övrig mark ägdes av Skånska Cementbolaget. Domkyrkan ville inte veta av någon utfyllnad på sin mark. Det var så Sumphamnen och det som benämns Barnviken kom till. Då är vi framme vid 1920-talet. Namnet ”Sumphamnen” kan förmodligen härledas till vikens påtagligt sumpiga botten, orsakad av den dåliga vattentillströmningen. Öppningen ut mot Öresund var inte mer än 20-30 meter bred. Det fick blåstången att ansamla sig i tjocka lager, som sedan efterhand började ruttna.

Tidig aktivitet

När Sibbarps Fiskareförening bildades 1941 fanns det redan några hoddor med tillhörande fiskebåtar på platsen. Det äldsta kända fotot över Sumphamnen har tagits av limhamnsfotografen Edward Rosengren sommaren 1929. Här ser vi ett tiotal hoddor med tillhörande bryggor och fiskebåtar av modellen snipa. I övrigt ger fotot intrycket av ren ödemark.

När Sibbarps Fiskareförening bildades fick den en explosionsartad start. Både fiskebåtar och bryggor var långt fler än antalet hoddor. Bryggorna löpte längs med Barnviken. De första hoddorna var primitiva skapelser. Det sägs att den första var en uppochnervänd ”pramm”.- det vill säga en flatbottnad båt. Nedan ser ni foto på Sumphamnen. Till vänster 1938 och till höger 1939 tagna av Edward Rosengren.

Samlingsplats

Sumphamnen har alltid varit en samlingsplats. Då, liksom nu, stod fisket i centrum, men det var också en plats för umgänge. Ibland räckte inte platsen till för samkvämen. Då hyrde man in sig på andra ställen. Till exempel berättas det om sommarfesten 1945 som varade i tre dagar. Det var då som man försökte att få Nils Poppe som dragplåster och fiskarna mötte damlag i handboll. Nils Poppe dök emellertid aldrig upp. Dragplåstret blev istället skådespelerskan och varitéartisten Ulla Norgren. Festen fick förläggas till Klagshamns Folkets Park. Det var en stor händelse. Sumphamnen blev snart en oas. Hoddor brukades även som sommarstugor och några uppfördes direkt på platsen som sådana. Något som de första fiskarna i området förmodligen skulle haft svårt att föreställa sig. Nedan ser ni foto på Sumphamnen taget 1942 från Sydsvenskans bildarkiv.

Under krigsåren, och därefter, blev Sumphamnen även en samlingsplats för den tidens kulturpersonligheter. Konstnärer flyttade ut sina stafflin och professorn i konst Claus Bertil Lundberg kunde ses bland fiskarna tillsammans med skulptören Bror Marklund. Nedan foto taget 1951 från Sydsvenskans nyhetsarkiv.

Marklund tillbringade flera somrar i en av fiskehoddorna och kom att sätta sin prägel på området med sin närvaro under somrarna. För oss efterlevande är Marklund även känd som skulptören som formgett den imponerande stenskulpturen norr om hoddorna.

Monumentet restes som ett minne av flyktingströmmen under Andra Världskriget. Det berättas att när flyktingarna kom i land så lade man två släta sjöstenar ovanpå varandra för att minnas den plats där de kommit från fiende till friheten. Två stenar ovanpå varandra som en symbol för broderskapet mellan grannländerna. Marklund inspirerades av flyktingarnas handlingssätt.

Skulpturen som fått namnet ”Flyktingmonumentet” är i allra högsta grad ett vittnesmål om dramatiska händelser i Sibbarps Fiskareförenings historia. Familjer och ensamkommande av judisk härkomst anlände i fiskebåtar under de mörka höstnätterna 1943. De kom från Danmark, där tyskarna var dem i hasorna. På svensk mark i Sumphamnen stod föreningens medlemmar beredda att ta emot dem. Man gav dem mat och några gömdes i hoddorna i väntan på hjälp från den svenska polisen.

Niels Bohr

Under Andra Världskriget bodde och verkade nobelpristagaren i fysik, Niels Bohr, i Köpenhamn. Vid sitt institut bedrev han forskning kring atomer. Den norske avdelningen för M.I.6 i England ville att han skulle ansluta sig till dem. Bohr var intressant för atombombtillverkningen, men Bohr hade tackat nej. Dels trodde han inte att det fanns någon möjlighet att tillverka atombomber, dels ville han inte överge sitt institut i Köpenhamn där även flera landsflyktingar arbetade.

1943 skärptes läget i Danmark och tyskarna var också ute efter Bohr. Eftersom han hade judiskt ursprung skulle han förintas. Bohr fick hjälp att fly över till Sverige, där han skulle transporteras vidare till England.

Men vad har Sumphamnen med denna rafflande historia att göra? Vad hände den mörka höstnatten 1943 på Limhamn? Var landade fiskebåten med Niels Bohr, hans hustru och bror med son?

Uppgifterna går isär. Ankom fiskebåten till Limhamns hamn eller till Sumphamnen? Kanske får vi aldrig veta sanningen, men en av historierna berättar att det var på Sumphamnen som Niels Bohr togs om hand av fiskarföreningens medlemmar. Det sägs att han anlände i båt i höjd med där föreningshoddan står idag. Det sägs att han t o m övernattade i en av hoddorna i väntan på vidare transport till Kommunalhuset på Limhamns torg. Där togs han emot och bjöds på smörgås.

Andra mer officiella källor som bevaras i Bohrs arkiv i Riksarkivet i Stockholm, berättar att det var i Limhamn eller Limhamns hamn som nobelpristagaren togs emot. I vilket fall var det vid Sumphamnen som ”Flyktingmonumentet” restes. Året var 1950.

Från "Per Albin" till "Den halte skomagaren"

Andra världskriget lämnade många spår och minnen i föreningens historia. När kriget var över hade även själva området fått ett nytt utseende. Ett fort, ett bland många i den så kallade Per Albin-linjen, hade uppförts inom föreningens område. Där står det än idag. Hit lockas människor varma sommardagar för att lapa sol på fortets tak, förmodligen ovetandes om dramatiken som en gång utspelade sig under de mörka nätterna under kriget.

De kända personerna till trots, hade föreningen själva sina berömdheter under 1940- och 1950-talet. Det var ”Den halte skomagaren”, ”Lumpesamlaren” och ”Polisen”. I tur och ordning hette de: Erik Lindsjö, Arvid Persson och Tage Hellqvist. De tre florerar i många historier och anekdoter. Deras gemenskap förstärktes av de starka drycker de intog och ”de dåliga fruntimmer” de omgav sig med på Sumphamnen.

Efter kriget

Efter Andra Världskriget gick fiskepriserna ner och dagarna för yrkesfiskarna på Sumphamnen var räknade. Under 1950-talet var tillströmningen av nya medlemmar endast liten. Under 1960-talet väcktes intresset åter för fisket och medlemsantalet steg, men man beslöt då att antalet medlemmar skulle begränsas för att klara av organisationen. Idag har föreningen 31 båtplatser och lika många hoddor.

Riktigt illa såg det emellertid ut för föreningen 1967, men det var inte tillgången till fisk som var det stora bekymret. Malmö stad ville då ha bort hela verksamheten för att kunna förverkliga sina planer på ett barnbad. Bryggor jämnades med marken och båtarna togs bort. Föreningen var lovade en plats, men Malmö stad körde över fiskareföreningens medlemmar och menade helt sonika att allt skulle bort. Medlemmarna reagerade starkt och vägrade att skriva under några papper. Att det slutade lyckligt för Sibbarps Fiskareförening ser vi alla prov på när vi blickar norrut från Lernacken, men det var en tuff kamp.

Idag är yrkesfisket borta sedan länge, och idag fiskar de flesta endast till husbehov. Men passionen lever kvar. Sill, torsk, spättor och en och annan öring dras fortfarande upp ur sundet och fiskröken ses ryka emellanåt. Under sommarmånaderna blandas fritidsfiskarna med badgäster och nyfikna turister. ”Kan man hyra en hodda?” är en återkommande fråga från besökarna. Svaret till deras förtret är - ”Nej”.

Författare: Birgitta Åkesson

Från följande publikationer har Birgitta hämtat information och inspiration:

Sumphamnen - Sibbarps pärla av Bert Åkesson
Så flydde atomfysikerna till Limhamn av Ulf R Johansson i "Limhamniana 2010"
Nobelpristagare på flykt av Lars Hallberg i "Spåren efter Nobel"
Bilder har ställts till förfogande genom Limhamns Museiförening bildarkiv och Sydsvenskans bildarkiv, Arkiv syd.